EGONAUT – Circus Egonaut 2010
CIRCUS EGONAUT 4 spår. Endast sex månader efter EGONAUTS debutalbum är det dags för uppföljaren “Circus Egonaut”. En fyra spår och femtom minuter kort affär som obehindrat tar sig mellan garagerock, hårdrock och lite punk. Sångaren Fredrik Jordanius har en bra pipa och det finns en del energi och coola tankegångar på bandets pluskonto. Jag gilla också att de ha en orgel som ingrediens. Men det handlar också om ett band som fortfarande inte verkar va på de klara med vad de vill göra. Egonaut behöver onekligen sätta sig ner och staka ut hur vägen ska se ut i framtiden. Glädjande nog växer sivan. Mina skisser i blyerts på recensionen efter de första lyssningarna visar sig inte hålla streck alls. Det ska kanske främst Egonaut vara glada för.
//www.swedenrockmagazine.com – Dennis Karlsson
LIVE, Klubb 033, Borås – 28 mars 2009
The battle of the local heroes started with EGONAUT but there wasn’t much of a fight. PSYCHO FOX didn’t stand a chance. I wouldn’t be surprised if they break it big any second. All they really need is some luck, the rest they do have. Their attitude is right, their style is both modern and retro and they rock. Perhaps they don’t have as much hit potential or sticky chorus lines in their music as VOLBEAT, yet. Raw, straight forward Rock ‘n’ Roll is always a winning concept and when you can back it up with a good show it’s bound to succeed. They were also named demo of the month in one of Sweden’s major Metal magazines, Close-Up, and that must be worth something. But ok, it’s hard to reach people if there’s no crowd there to see it all, of course. But EGONAUT were a lot of fun to watch, much thanks to keyboard player Dennis who’s been creative enough and turned his instrument around. At first it felt a little strange that he almost had his back towards the crowd. Realizing why it felt genius. The set-up gave him access to the stage and he really used it. The synchronized stage outfits felt natural too, black shirt and a red tie for the color sort of set the finishing touches to the whole picture.
//www.metal-temple.com – Erika Wallberg
LIVE, Rakt in i hjärtat II, Swing Borås – 11 januari 2008
Nattklubben Swing i Borås är inhyst i en gammal biografs lokaler och är således lite speciellt utformad. Det är högt i tak och golvet är uppbyggt i etager. Ett klockrent ställe för en nattklubb men nu när jag för första gången besöker lokalen för att bevittna en konsert så känns det bara konstigt. Det finns ingen som helst rock’n'roll känsla i dom vita väggarna som det tillexempel gör på Trägår’n i samma stad. Det stället är slitet och nergånget men också charmigt på samma gång. Det är mer rock’n'roll där helt klart. Swing är dock en större lokal och lämpar sig ypperligt för konserter visade det sig. Hur ljudet tedde sig har jag lite dålig koll på då jag stod längst fram vid den låga scenen och hade svårt att stå still men från min plats hörde jag i alla fall alla instrumenten bra. Kvällens konsert är döpt till Rakt In I Hjärtat II och på scen står tre lokala band vid namn Leopard Ladys, Punk Rock Unit 69 och Egonaut och i fiket på andra våning satt trubaduren Everett Parker. Redan förra året arrangerades en liknande kväll fast då på Trägår’n och utan tvåan på slutet i namnet naturligtvis och den gången var det slutsålt. Lapp på luckan är det inte denna gången men det var i alla fall välbesökt. Jag missade både Leopard tjejerna och PUR69 av diverse anledningar (dricka öl kanske?) men jag lyckades dock ta mig fram till scenen lagom till det att Egonaut börjat att spela.
Egonaut är ett rätt okänt band än så länge men det har börjat röra på sig för grabbarna och det med all rätt. Sällan har man hört så starka refränger ackompanjeras av lika starka riff som det svänger något hejdlöst om. Tänk er tung stoner-influerad hårdrock med mycket 70-talsvibbar så kommer du förhoppningsvis någonstans i närheten av hur dom låter. Enda svagheten som funnits i mitt tycke är Fredrik Jordanius sång som kanske inte har varit hundraprocentig. Men då bandet drog igång så var han nybörjare på den vokala delen och allt eftersom tiden har gått så har han utvecklat en personlig stil som passar utmärkt till den tunga musiken. På scen denna kväll så levererar grabbarna ett kort men intensivt set med bland annat tre nya låtar samt en cover och det är trångt framför scenen. Jag lyckades knuffa till mig en plats mitt framför nya keyboardisten/organisten Dennis Zielinski och han var ett yrväder må jag säga. Han attackerade tangenterna med en härlig attityd och det lät riktigt bra om orgeln när han hamrade fram melodierna. Han drog ner en hel del jubel då han brottade ner sin keyboard/orgel och liggandes på scenens golv spelade skiten ur maskinen. Jag hade innan konserten sagt till han att jag förväntade mig en ny Jon Lord och han gjorde minsann sitt bästa för att infria mina förväntningar. Nu väntar jag bara på den gråa hästsvansen och en äkta hammondorgel så är jag nöjd. Av bassisten Kristoffer Drotz såg jag inte mycket då han befann sig på andra sidan av den rökindränkta scenen och samma gällde trummisen Markus Johansson som fick sitta bakom ett plexiglas. Både två levererade dock ett solitt och frenetiskt kompande som lade en stabil grund för Fredrik Jordanius att lägga sina feta riff på. Samspelet mellan Jordanius intensiva riffande och Dennis orgelspel var inte alltid på topp denna kväll men så har dom ju inte spelat ihop så länge heller. Men dom kompletterar varandra på ett skönt sätt som definitivt lovar gott inför framtiden. Då endast åtta låtar spelas så försvinner tiden fort och allt känns som det är över på en sekund.
Avslutningen med Motörheads gamla örhänge “Ace of Spades”, med en förfriskad sångerska från Leopard Ladys på sång, och stenhårda “One, Two, Three, Hate” är precis så ösig som det skall vara på en konsertavslutning och trots att Dennis inte får grepp om sista låten till en början så blir hela publiken som tokiga och röjer på friskt. Egonaut gav oss en konsert som gav mersmak må jag lova och suget efter att får höra dom nya låtarna hemma i stereon ökade kraftig. Ett skivkontrakt kan inte vara långt borta nu om du frågar mig. Fler människor kommer att få upp ögon och öron för detta band, det lovar jag, och gör dom inte det, ja då är det definitivt något fel på folk där ute i stugorna.
//www.metalshrine.se – Ulf Claesson
Swing Borås – 11 januari 2008
Nerverna höll. Sångaren och gitarristen Fredrik har plockat fram en karisma någonstans ifrån som heter duga. Snacka om charmig snubbe som gör det mesta rätt. Egonaut är definitivt ett band att hålla ögonen på framöver. Tyvärr är ljudet riktigt uselt. Mycket av bandets musik bygger på de feta hammondmattorna. Utan dem låter Egonaut som vilket bra rockband som helst. Med orgeln får de personlighet och blir intressanta. Då är det synd att orgeln inte hörs under inledande 20 minuter. När ljudteknikern väl hittar rätt ratt försvinner istället sången och hela giget blir egentligen en sörja av något som egentligen är skitbra. De är tighta, har driv och borta är Offspring-rösten på Fredrik som istället kör sin grej rätt av. Nästa gång bandet spelar hoppas jag att ljudet ger bandet rättvisa. I övrigt blir Leopard Ladys bättre och bättre. De har bra driv och rockar stenhårt. Punk Rock Unit 69 har jag bara sett denna kväll och jag har bara en sak att säga: Kom tillbaka! Jag saknar er redan! Grymt bra punk med stenhårt driv och basgångar som känns i hela kroppen. Coolast i kväll: Elin Bornefalk med Egonaut i en version av Motorheads ”Ace of spades” som skulle fått självaste Lemmy att sätta JD:n i halsen. Grymt!
//Borås Tidning – Catalina Bjorkman
EGONAUT – Promo 2008
Det här är bra. Trummisen Marcus har ett enormt driv i sitt spel och är man älskare av hammondorgel i kombination med tunga riff är Egonaut ett band att lyssna närmare på. Framför allt skvallrar denna demo om att Egonaut bör vara grymt bra live. Det, under förutsättning att ljudet är bra och att nerverna sitter där de ska. Att placera in detta i ett fack går inte och det är bra då ett eget sound är ovanligt idag. Det är tight med driv och sköna körer. Fredrik sjunger helt ok men påminner bitvis lite för mycket om Offsprings sångare Dexter Holland, vilket jag tycker är ”sådär”. Fredrik har en bit kvar innan han riktigt hittar sin egen identitet i sången men det ”egna” finns där och potentialen att lyckas är stor. På de höga tonerna lyckas han redan och överlag är detta mycket bra.
// Borås Tidning – Catalina Björkman
EGONAUT – One Down
A new band from Sweden formed in 2005. Their debut demo in 2006 got DEMO OF THE MONTH at Sweden’s biggest rock magazine CLOSE UP. And now here is the second output fro them. The opener is fucking heavy. Great riffs, a lot of drive and outstanding vocals. Right forward – great stuff! I’m really impressed! The following ON THE PROWL is more in mid-tempo and in my eyes to boring. Don’t understand me wrong. This is a good band and the singer is really cool, but here I miss the dynamic and power. And there are in my eyes too much keyboards on that song. The last track has a bit of the mighty SUNRIDE feeling and is another great track. Not band – but more track like the opener A.W.S. and this band will break through. Keep your mind open for that band.
Music: Stoner
Sound: 7
Music: 7
Info: 3 Songs / 13 minutes
//www.daredevilrecords.de – Jochen
EGONAUT – ”First one to strike wins”
Fredrik Jordanius har ett förflutet i Rising Faith, Fierce Concviction och Ablaze tröttnade på smattrande baskaggar och kände att han ville söka sig tillbaka till rötterna. Efter att ha lyckats övertala Kristoffer Drotz på bas och Markus Johansson på trummor bildades EGONAUT som hör hemma i Borås. Demon spelades in och på den är bandet förstärkt med Göran Åhlfeldt som till vardags är kapellmästare i Radio Sjuhärads husband på orgel. Soundet är svulstigt med djupa rötter i sjuttiotalet och det gungar skönt vilket gör det svårt att sitta stilla. Samtliga tre låtar är långt över normal demoklass och det märks att det här är färdigt band som med den här demon vill komma ut vilket inte borde vara speciellt svårt för med sin musikaliska bredd i all sin enkelhet är det här något som kan tilltala såväl gammal som ung. Att Fredrik är en mycket begåvad gitarrist visste jag sedan tidigare men att han har en så här bra röst visste jag inte. Nu är jag svag för den här sortens musik och här skall jag se live så under våren `07 lär dom dyka upp på Uffes Källare i Växjö vilket lär bli en riktigt höjdare för det här är en av årets absolut bästa demo.
//www.garvfvaxjo.com – Tore Larson
EGONAUT – ”First one to strike wins”
-Svängig, ösig, hard rock, radar han mekaniskt upp med minutiösa konstpauser. Fredrik Jordanius vet vad han sysslar med. Egonauts frontman, som kombinerar sang med gitarrlir, kränger fram musik som han till vardags inte ägnar något större intresse. –“Ingen I bandet lyssnar egentligen på den här sortens musik. Men eftersom vi har en ganska bred musiksmak var det ändå den gemensamma nämnaren.”
Boråstrion, som även innefattar basisten Kristoffer Drotz och trummisen Markus Johansson, bildades våren 2005. Försvinnande lite blev emellertid uträttat de sex första månaderna och det var först framåt hösten som den övergav sofflocket och började repa. -“När vi väl fått tummen ur lade vi några månader på att skriva låtar och prova lite olika sound. Demon spelade vi sedan in i december-januari En demo som döpts till “First one to strike wins” [8] och som är laddad med tre köttiga, klassiskt marinerade hårdrocksprojektiler, på vilka Fredriks grovt tillyxade och emellanåt falskklingande stämma klistrats fast.
-“En del har dragit paralleller till Mustasch”, informerar han. “Men det är inget sound vi medvetet strävar efter”. Förklara nu var bandnamnet Egonaut kommer ifrån. Hard et någon djupare innebörd? -“Det kan bli väldigt djupt om man bara vill. Från början var vi bara på jakt efter ett namn, så vi satt och spånade en hel del och började fundera kring ordet astronaut. Vad gör en sådan? Jo han reser utåt, iväg. En Egonaut gör det motsatta och reser inåt, någon form av självrannsakan. Fast i slutändan valde vi det av den enkla anledning att det var det förslag som lät bäst.
//Close Up Magazine – David Noaksson
EGONAUT – “First one to strike wins”
Här har vi lite äkta, kassisk hårdrock. En energisk trummis, feta gitarrer och en sångare sdom sjunger strofer som ”forever be thy name”. I de lägre regionerna låter han hård och grym, men han ska kanske tänka på att använda stödet lite bättre när det klättrar uppåt. Inte så varierat men stundtals riktigt skönt.
//Boras Tidning – Mindy Lara
EGONAUT – “One Down…”
Bandet har slappnat av en aning sedan sist. Det hela känns inte fullt lika hårdrockspretantiöst. Det är inte heller fullt lika meckigt utan energin ligger mer där den hör hemma. Men själen finns fortfarande kvar. Det är fortfarande Egonaut som spelar. Svänget och gunget bildar en skön botten för resten av ljudbilden att stå på. Och trots att hårdrock inte är min genre rent privat blir jag fullständigt lycklig av den här musiken – framförallt spar två. Det där pirret som börjar I handflatorna och via magen går ner I benen väcks och jag kan inte förklara varför. Det är bara känsla. Världen rycker till och blir lite store, natthimlen blir lite svartare och stjärnorna blir lite vackrare. Jordanius har utvecklats som sångare också. Potentialen darrar I tonerna allt oftare. Ibland trycker han dock på mot skarven en aning onödigt och pressar luften ur melodier som annars kunde ha fått växa till ett eget liv med rejält besked om tekniken suttit lite bättre. Sista låten är en aning tråkig men skivan I helhet är helt klart en vätskekontroll som visar att Egonaut är på väg framåt.
//Boras Tidning – Mindy Lara
