(Egonaut – Electric)
Jag försöker bekanta mig med Egonaut. Googlar… Aha! Dom bloggar och dom Twittrar. Det är alltså ett modernt band jag har att göra med. Och modernt låter det också. Nästan lite sökt modernt. Man hör att dom har letat fram en stil som dom vill tillhöra. Ja, dom har tagit det längre än så. Dom har skapat sin egen stil och den kallar dom Bastardrock. Benämningen på denna nya genre låter tuff tycker jag. Bastardrock. Jag säger det på både engelska och svenska. Bastardrock. Funkar på båda språken. Men det är något som saknas för att jag ska falla på knä och lägga allmosor in the church of the bastards kollekt. Musiken låter inte tillräckligt aggressiv. Med detta sagt låter det fortfarande väldigt bra om Egonauts debut ”Electric”.
Det första jag lyssnar på är ”Back home” Den rivstartar och jag är med på noterna. En mycket bra öppning väller fram. Men så jag hör Offspring… Men det är något som tack och lov sköljs bort ju mer jag lyssnar. ”Back home” har ett klockrent slut som ger mig gåshud. Enda minuset är ett solo som inte är tillräckligt uppbackat av den övriga ljud bilden.
Något som genomsyrar den här skivan är orgeln. Men jag kan inte få grepp om det är riktig orgel eller en orgel plugg? Fast oavsett om det är en levande eller död musiker så är det en bra ide att kasta in en orgel i den här mixen.
Intryck nummer två kommer då jag spelar ”The Crossing”. Eller kanske ska jag säga ”Sabbath bloody sabbath” som jag tycker att det påminner väldigt mycket om inledningsvis. En annan likhet med tidigare nämnda klassiker är att det är en tung bra låt med skönt tuggande gitarrer. Det stora pluset kommer någonstans halvvägs då det dyker upp en koskälla vilket alltid får mig på fall.
”I don’t wanna be me” har något släpigt och uppgivet över sig. Låten är oförskämt cool och stannar kvar. Det är en av de låtar i vilken jag inte hittar tydliga influenser från andra band. Det gör jag däremot i nästa låt: ”The Goner”. En bra låt med skönt galopperande gitarrer. Flera gånger tänker jag på ”Detroit rock city”. Ja det är inte mycket, men det finns där.
”The hurt” är också bra. Mycket intressant början som bygger upp förväntningarna. Förväntningar som också infrias. Det blir tungt och det blir vackert.
Något som slår mig i min research, där jag ögnat igenom bilder från studion och turné är att i Egonauts verklighet verkar de vara ett band som lever efter tydliga Lemmyideal. Med en Jack Daniels osande skitighet och en careless attityd. Detta går inte riktigt ihop med deras promotionbilder där det radar upp sig i enhetliga munderingar bestående av slips och hängslen. Men jag har egentligen inte tid att bedöma Egonauts yttre. För nu sitter jag nämligen och spelar lufttrummor. Jag lyssnar på ”Losers lane” Och nu är jag glad. ”Losers lane” sätter spiken i kistan. Sången blir argare. Något jag saknat på andra spår. Det här är en låt som hamnar på finhyllan i min iPod.
Egonaut är kanske små bastarder ändå.
Betyg: 7/10
http://www.swedenmetal.se/?p=21223 - David Eriksson, 2012-01-27
(CD, Bastard Rock Records/Rambo Music, 2011)
It is highly probable that most of you are not be familiar with EGONAUT. But it is not a new band and I had the pleasure to review their last two EP’s. So after some months, I found out that they were going to release their debut full length. This September, “Electric” hit the stress and here I am, after a short delay writing a review about it.
EGONAUT come from Sweden and were formed in 2005 by Fredrik and Markus. During the first years, EGONAUT were trying to find a personal sound having released three EP’s with a series live appearances supporting bands like HARDCORE SUPERSTAR and MUSTASCH. The band signed a record deal with Rambo music and their debut full length album is already out.
What about the album itself? “Electric” is like the sum of their previously released EP’s. The music is a mixture of Hard Rock, a bit of Stoner, some 70’s pinches and scattered Punk elements. The band describes the music as “bastard Rock” and counting all the mixed music genres, it is not far from the truth. “Back Home”, the album opener, grabs the listener by the throat from the very first moments with the riff and the drum work. The mix and the production are very good and you can hear everything in the album on the right volume. The album continues at the same pace and even though you may think “this sounds familiar”, you will definitely have a great time. My favorite songs from this album are “I Don’t Wanna Be Me” and “Losers Lane”, were I really like the organ arrangements in the back.
Overall, “Electric” may not be the album of the year, but you if you give it a chance you won’t be disappointed no matter if you like Punk or Hard Rock, or if you just want to listen to good music. Oh, and I surely want to see what is going on in the front rows when they are playing live “Generation Waste”.
7/10
www.metalkaoz.com - Harry Pap, 2011-11-14
EGONAUT ”Electric” (Bastard Rock Records/Rambo/Sony) – CD
Att mixa tuff punk attityd med ren skär Rock n´ Roll är inget nytt men Borås EGONAUT skiter i det fullständigt och går fullkomligt ”bananas” på fullängdsdebuten ”Electric”! De landar någonstans mellan ett svinhårt OFFSPRING, ett råare MUSTASCH och ett än mer rockigt ENTOMBED. Det hela blir högst originellt och låter egentligen inte som nått av nämnda band. Det är just det som gör att ”Electric” funkar. Men det som höjer skivan är mest är den högst påtagligt frenetiska sången i kombination med hockeykörer och ett musikaliskt driv som saknar motstycke! Nu är det bara för EGONAUT att ut och nöta vägarna – för någonstans känns musiken som gjord för liveformatet. En känsla många vill ha på sina skivor men få lyckas förmedla. ”Electric” är en högst intressant svensk debut.
Betyg: 7/10
www.slavetometal.net/ 2011-10-19
Via en demo fick Egonaut känna på uppmärksamhet i stora sammanhang redan 2005, då i Close-Up Magazine.
Sedan dess har resan varit lång. Visserligen kantad av flera uppskattade live-spelningar men debuten har låtit vänta på sig. Många band hade gett upp på vägen.
Så när den efterlängtade fullängdsdebuten nu är här, är det kanske inte så konstigt att tillgänglighet är en av de första känslor som infinner sig vid genomlyssning. Dörren öppnas mot lyssnaren vid första ton.
Egonaut befinner sig i gränslandet mellan hård rock och hårdrock och man hymlar inte med referenserna. Vägen går mellan klassisk 70-talshårdrock och punk för att övergå till stonerrock. Slutresultatet är genomgående svängigt men kanske också en aning splittrat. Ur livesynpunkt är den däremot mycket välbalanserad
Mindy Lara
Egonaut – “Electric” (Rambo Music) § § §
Publicerad
2011-09-07
2011-09-07
Det går inflation i svensk stoner- och retrorock just nu. Kulturtidskriften Close Up Magazine gav ut en hel samlingsskiva i våras med svenska band som dyrkar riffet, 70-talet och utsvängda jeans. Hur ska man då sticka ut om man nu vill spela den här typen av stentuff rock?
Ja gör man det bara bra så kommer man långt. Och det gör Egonaut. Det är starka låtar med en genuin känsla. Soundet är varmt och murrigt och det finns många bra låtar på ”Electric” som är lätta att gilla.
Det man saknar i originalitet tar man som sagt igen i gediget hantverk. Bra bruksrock helt enkelt. Och det är inte fy skam det heller.
Magnus Tannergren
EGONAUT – Electric Bastard Rock Records / Rambo
www.egonaut.se
A very cool band will release their first record in the next days! EGONAUT from Sweden play a great mix of Hellacopters, Gluecifer, Motley Crue and Classic Rock. The 9 songs are on the same high level and will get their chance in the music business! The opener BACK HOME is the best moment on that record. Some good chart and radio positions of that song show the potential of that band! Songs like the mighty GRUDGE or the groovy GENERATION WASTE show the high potential of the musician and the power to get a big band! The last song THE HURT close that record with a crush and will make you addicted. Egonaut play no spectacular or new sounds. They mix the best moments from Stoner, Hard Rock, Classic Rock and Punk Rock to a cool mix and good songs. And with the great vocals from FREDRIK they have another ass in the band. Good luck to a bright future!
Genre: Heavy Rock
Music: 8
Sound: 8
Info: 9 songs
Jochen
EGONAUT – Electric
Debutplattan från Boråsbandet Egonaut har snurrat friskt i spelaren, kan jag lova. Har man som undertecknad recenserat en hel del tyngre prylar den senaste tiden så kändes Electric som en frisk bris från havet. Eller som att tappa 10 kilo i vikt…
Här ska ni få en schizofren analys: Det låter lätt punkig 70-talsrock med stora stänk Mustasch och Volbeat om det här. Jag personligen har väldigt svårt för Volbeat men här får vi det bästa från den världen, d.v.s. Michael Poulsen är inte närvarande. Och minst åtta dagar i veckan skulle jag välja Fredrik Jordanius framför dansken.
Electric rivstartar med “Back Home”. Aj, jisses vilket jäkla driv. Fullt ös från början till slut. “Grudge” följer och jag vet inte riktigt vad jag ska skriva? Är otäckt mållös efter detta rivjärn till låt. “The Crossing”, thank God, det lugnar ner sig lite och vi bjuds på en låt framförd med väldigt mycket känsla. Saknar dock den annars så framträdande orgeln. Precis när pulsen lagt sig lite dundrar “Generation Waste” igång. Detta är en riktig stänkare och jag gillar det korta lilla orgelsolot skarpt.
“I Don’t Wanna Be Me” är väl låten som ger mest danskvibbar men sången påminner också väldigt mycket om någon annan också som jag retfullt nog inte kan komma på i skrivande stund. Bra grejer är det i vilket fall. Spår 6, “Losers Lane”, osar 70-tal lång väg och…Orgeln baby, orgeln! Ah, det är grymt snyggt gjort. Ingen snabb låt men smakfull. Vi gasar vidare med “Leech” som har ett tempo värdigt albumet. Inledningen av låten är det världsklass på, resten är bara klass. Näst sista låten och nu måste man väl ändå tappa!? Icke då! “The Goner” håller samma klass och tempo som sina föregångare, helt makalöst bra. Avslutande “The Hurt” är en långsam sak och, ja, jag erkänner, jag sitter här med gåshud och ståpäls. Ett sju minuters mästerverk är vad det är.
Detta är ett välproducerat album men för den sakens skull har inte äktheten i soundet på något sätt gått förlorat. Riktigt bra musiker är det också och vem som är min favorit behöver jag väl inte skriva? Det här är definitvt inte det sista vi hör från Egonaut, var så säkra.
Bästa låt: Svårt val men Generation Waste får det bli.
Betyg: 8.5 / 10
//www.rocknytt.se – Kenneth Gustafsson, 2011-08-29
EGONAUT - N-Pire 2010
Just a few months ago I had the opportunity to review EGONAUT’s second EP “Circus Egonaut”. And now, their third one is out and me again at the reviewer’s seat. Since I really enjoyed their previous one, I had no complaints in order to listen to “N-Pire” and write a few words about it.
“N-Pire” is continuing from the point that “Circus Egonaut” stopped. ”Trust”’s first riff is powerful and fits like a glove to the previous EP and the sound of the band in general. The organ gives again that extra something. “Vengeance” is a song with simple structure and the same pace as the first one. “On The Prowl”, my favorite song in this EP, is dropping down the speed and is (in my opinion) a perfect sing-along song at a gig. Who said that a song should be complicated in order to big a good one? Last but not least, it’s “123 Hate”, another mid tempo song with the tendency to go a bit faster. It follows the same recipe as the two first ones. The small ‘battle’ between the guitar and the organ in the middle of the song and the slow solo part that follows are the two things that fill the track and don’t make it boring.
EGONAUT are not playing anything new. But, as their pervious EP, “N-Pire” is full of energy and nice old-school Rock with some well hidden Punk elements. In my humble opinion, it is half step down from “Circus Egonaut” but that doesn’t make it bad. On the contrary, this is an EP that (if you liked the other two) you’ll definitely enjoy. You can download “N-Pire” from their official site for free.
//www.metal-temple.com – Harry Papadopoulos
EGONAUT – Circus Egonaut 2010
EGONAUT is a new band, with a not that long history, with one EP on their back and a bizarre cover on their second one. I didn’t exactly knew what to expect from those four guys. I was informed that they play old school Hard Rock, so I had an idea I my head. Pressed the “play” button and started to read the small bio. The band is Fredrik’s child, born in 2005 when he “…became sick and tired of ploughing through the underground metal scene with nothing to keep him company but a pair of tight leather jeans and more double bass drums and falsetto screams than he could stand”, as their bio says. His friends Markus and Kristofer came to the band to complete its first lineup. The Swedish press welcomed their first demo and their first EP “Soundtrack To A Fistfight” with great words. So after some lineup changes and many mini tours and festivals appearances, EGONAUT are here with their second EP. The only disadvantage that I found here is that…it’s only an EP! The first song “I, Me, Mine” is a great opening. Old school Rock, with the organ at the back giving a 70′s atmosphere and a groovy feeling all the way. “Bulletproof” is hitting the throttle, a more up tempo rhythm can be found here and with the organ having the lead role. And then we have “Quicksand”, a mid tempo composition where the stoner feeling is everywhere with the heavy riff. The great chorus is one of those that you sing for quite a time after the EP is over. The solo in the middle of the song, starting with the wah-wah, is great too. And last but not least my favorite one, “A.W.S”. The first riff with the more metalic one, and after that, when the rhythm section starts to play, you have a punk rhythm with a heavy riff following. To tell you the truth, I was ready to start pogo while I was driving! “Circus Egonaut” is a great EP. Four songs full of energy and those guys is obvious that are having fun while playing. I’m looking forward for their first full length album. I think that the big labels should give them a chance.
//www.metal-temple.com – Harry Papadopoulos
EGONAUT – Circus Egonaut 2010
CIRCUS EGONAUT 4 spår. Endast sex månader efter EGONAUTS debutalbum är det dags för uppföljaren “Circus Egonaut”. En fyra spår och femtom minuter kort affär som obehindrat tar sig mellan garagerock, hårdrock och lite punk. Sångaren Fredrik Jordanius har en bra pipa och det finns en del energi och coola tankegångar på bandets pluskonto. Jag gilla också att de ha en orgel som ingrediens. Men det handlar också om ett band som fortfarande inte verkar va på de klara med vad de vill göra. Egonaut behöver onekligen sätta sig ner och staka ut hur vägen ska se ut i framtiden. Glädjande nog växer sivan. Mina skisser i blyerts på recensionen efter de första lyssningarna visar sig inte hålla streck alls. Det ska kanske främst Egonaut vara glada för.
//www.swedenrockmagazine.com – Dennis Karlsson
