(Egonaut – Electric)
Jag försöker bekanta mig med Egonaut. Googlar… Aha! Dom bloggar och dom Twittrar. Det är alltså ett modernt band jag har att göra med. Och modernt låter det också. Nästan lite sökt modernt. Man hör att dom har letat fram en stil som dom vill tillhöra. Ja, dom har tagit det längre än så. Dom har skapat sin egen stil och den kallar dom Bastardrock. Benämningen på denna nya genre låter tuff tycker jag. Bastardrock. Jag säger det på både engelska och svenska. Bastardrock. Funkar på båda språken. Men det är något som saknas för att jag ska falla på knä och lägga allmosor in the church of the bastards kollekt. Musiken låter inte tillräckligt aggressiv. Med detta sagt låter det fortfarande väldigt bra om Egonauts debut ”Electric”.
Det första jag lyssnar på är ”Back home” Den rivstartar och jag är med på noterna. En mycket bra öppning väller fram. Men så jag hör Offspring… Men det är något som tack och lov sköljs bort ju mer jag lyssnar. ”Back home” har ett klockrent slut som ger mig gåshud. Enda minuset är ett solo som inte är tillräckligt uppbackat av den övriga ljud bilden.
Något som genomsyrar den här skivan är orgeln. Men jag kan inte få grepp om det är riktig orgel eller en orgel plugg? Fast oavsett om det är en levande eller död musiker så är det en bra ide att kasta in en orgel i den här mixen.
Intryck nummer två kommer då jag spelar ”The Crossing”. Eller kanske ska jag säga ”Sabbath bloody sabbath” som jag tycker att det påminner väldigt mycket om inledningsvis. En annan likhet med tidigare nämnda klassiker är att det är en tung bra låt med skönt tuggande gitarrer. Det stora pluset kommer någonstans halvvägs då det dyker upp en koskälla vilket alltid får mig på fall.
”I don’t wanna be me” har något släpigt och uppgivet över sig. Låten är oförskämt cool och stannar kvar. Det är en av de låtar i vilken jag inte hittar tydliga influenser från andra band. Det gör jag däremot i nästa låt: ”The Goner”. En bra låt med skönt galopperande gitarrer. Flera gånger tänker jag på ”Detroit rock city”. Ja det är inte mycket, men det finns där.
”The hurt” är också bra. Mycket intressant början som bygger upp förväntningarna. Förväntningar som också infrias. Det blir tungt och det blir vackert.
Något som slår mig i min research, där jag ögnat igenom bilder från studion och turné är att i Egonauts verklighet verkar de vara ett band som lever efter tydliga Lemmyideal. Med en Jack Daniels osande skitighet och en careless attityd. Detta går inte riktigt ihop med deras promotionbilder där det radar upp sig i enhetliga munderingar bestående av slips och hängslen. Men jag har egentligen inte tid att bedöma Egonauts yttre. För nu sitter jag nämligen och spelar lufttrummor. Jag lyssnar på  ”Losers lane” Och nu är jag glad. ”Losers lane” sätter spiken i kistan. Sången blir argare. Något jag saknat på andra spår. Det här är en låt som hamnar på finhyllan i min iPod.
Egonaut är kanske små bastarder ändå.
Betyg: 7/10
http://www.swedenmetal.se/?p=21223 - David Eriksson, 2012-01-27